Läste i dagens Österbottens Tidning om fröken Jenny Björklunds debutroman Vad jag gjorde en höst.

Jag ville citera några rader från ÖT och hennes bok, tyckte Björklund hade lyckats med en slående skildring…

Fem timmar tar det kvinnan att resa tillbaka i tiden och dricka kaffe med de vänner som blev kvar. Där, i hemstaden, finns Hockeypojken hon älskade för åtta år sen och som hon inte längre orkar hejja på när hon “klopp-kloppar” utmed barndomens gågata iklädd sina nya, svarta kängor.

“Här ekar klopp-kloppandet mot jantelagens väggar och huvuden vänds och jag låtsas inte se. Sträcker på ryggen och fäster blicken rakt fram på inget speciellt.
Ändå kan jag känna hur ögonen inte riktigt lyder utan flackar en millimeter vänster, en millimeter höger.
Och jag undrar varför vissa ställen kräver gummisulor och andra inte.
Varför klopp-kloppandet inte provocerar studiestaden, men barndomsstaden.”