När vi åkte hemåt från Brudskär inatt, efter en lång dag med att ställa iordning till bröllopet, såg vi mycket rök och blinkande lamppor vid Halkokaris bensinstation. Klockan var tjugo före ett. Polisen visade att vi måste svänga om, vilket vi gjorde. Parkerade bilen längre bort och tog kameran. Så fascinerande att följa med när brandmännen gör sitt arbete. Österbottens Tidning och Keskipohjanmaa köpte våra bilder, hos dem kan ni läsa mer om branden.
”Nu skall vi ut på tigerjakt, nu skall vi ut på tigerjakt..” mumlade jag lite nervöst när vi gick i skogen på väg till Napoleons sarkofag – jag hade just fått höra om hur mycket ormar det finns. Vi till och med såg en orm. Den var 12 meter lång. Åtminstone. Om inte längre. En sån där pyton-kobra, eller vad de nu heter. Nåja, tillbaka till Napoleon. På en holme, utanför Borgå finns början till en uthackad sarkofag som kallas Napoleons sarkofag. Den bara står där. På de gamla stockarna de hade till hjälp för att rulla den till stranden, där båtarna väntade. Och nu bara står sarkofagen där och ingen vet varför. Finland hörde då till Ryssland, tror inte Napoleon ville ha en sarkofag av ryssarna. Vilket mysterium. Eller är det bara en tillfällighet att den kallas för Napoleons sarkofag?
By the way så räddade mina Redfoot Zippyboots mig från mördarormarna.
Ps. Påriktigt såg vi en liten snok.
Ni kanske trodde jag gick och sova igår kväll? Nej, det gjorde jag inte. Efter att jag stängt av datorn kom ovädret över oss igen. Natt efter natt har det åskat. Så fantastiskt. Kärleken och jag trycker näsorna mot fönstret och beundrar. Vi älskar storm. Det är något så storslaget och magnifikt över en riktigt stor storm, när himlen ryter till och man känner sig så liten. Jag känner en stor vördnad och blir oerhört ödmjuk.
”Nu far vi och fotografera” sa Kärleken och jag drog på mig min regnjacka över min pyjamas på två röda sekunder.
Vi stod på Rödsöbron, jag skrek ”Bring it on!” (här var jag inte alls ödmjuk utan bara cocky..) och vi fotograferade. Kameran på stativ och ett trasigt paraply (som efter en stund inte såg ut som ett paraply mera, mer som en tratt). Vinden vände och våra blixtrar började röra sig in mot landet. Vi hoppade i bilen och började jaga stormen. Vi hann ikapp den, brevid en åker stannade vi och började fotografera igen. Här blev jag ödmjuk.
Jag vill avsluta detta inlägg med en av de bästa feel-good videon som finns, The World Is Just Awsome.
Titta vad vi stötte på denna morgon! Unga älgar in the city. De hade säkert varit och dansat vid Onnela och sökte nu en snägäre…
Villa Metsola ligger alldeles intill Hickarö – där har de saftiga biffar. Kärleken och Lillebror åkte med en vattenskida – för det är coolare. Och så tog de en en sväng med Lasern.
Det finns så mycket mygg på Willa Metsola, störande. Jag och Systeryster tog tag i saken och handlade två pilbågar o en massa trä- och glasfiber pilar. Här skall skjutas mygg.
Jihaa! Nu har vi åkt upp och ner i Finland så jag är riktigt snurrig i huvudet! Har varit med om så mycket roligt och så lite fysiskt tyngre saker, så har jag gråtit en del också. Både glädjetårar och så sörjer mitt hjärta faktumet att livet går vidare fast man skulle vilja säga ”Stopp! Jag vill stanna just här…”. Men jag ser framemot det nästa skedet i livet. Att uppfylla våra mål, våra drömmar. Hör ni, det är ”Vi”, jag talar om. Firar första bröllopsdagen på lördagen. Sitter nu i Österbotten och blickar ut över havet, fridfullt. Jag är hemma.
Nu skall jag sova. Imorgon berättar jag mer. Sov gott, vänner!
Jag tror att filmen UP! är det bästa filmen som gjorts. Iallafall de fösta tio minuterna… Dröm stort och uppfyll dina drömmar med dina älskade. Här kommer favorit scenerna – Ellie & Carl som små…
”Swear you’ll take us, cross your heart! Adventure is out there! You know, you don’t really talk much – I like you!”
Och fortsättningen…
Thrillerdokumentären The Cove visar den massiva delfinslakt som pågår fördolt för omvärlden i den japanska kuststaden Taiji. Läs HBL:s recension här! Jag har ännu inte sett filmen, vet inte hur jag skulle stå ut. Blir tårögd vid bara tanken. Tycker det är vidrigt att dessa magnifika djur hålls i fångenskap.
När man seglar känner man sig aldrig ensam. Jag spejar alltid ut över havet och vet när de kommer. Det är alltid stort när man ser de första delfinerna på en resa. När vi seglade upp Windfall första gången från Medelhavet såg jag de första delfinerna, ropade åt hela vår crew ”Delfiner!”. Senare den kvällen, efter att ha sett sig mätt på de vackra delfinernas lekar runt båten ser jag något i horisonten på väg mot båten. Denna gång var det inte delfiner utan valar. Vi slackade skoten och såg en hel flock med mindre valar komma lugnt simmande fram till oss. De hade två ungar med sig. Plötsligt kände vi en svag duns mot båtskrovet. Det var en val som kliade sig mot båten (läste jag om senare) snurrade runt och SÅG rakt på mig. Världen stannade upp.
Det vackraste jag sett i mitt liv är delfiner simmande på natten i ett spegellugnt hav – Atlanten. De ser ut som sjöjungfrun, marelden lyser upp deras silhuett och bildar ett neonfärgat blåvitt virrvarr som sträcker sig några meter efter de lekande delfinerna. Det ser ut som en dröm. Tyst seglar vi fram. Svart är havet, svart är himlen. Blåvitt lysande delfiner och månen.
Min make har tagit bilderna när vi seglade på Atlanten.
Denna video har jag inte publicerat förr på bloggen. Lillebror bjuder igen på sina fina videon. Här seglar vi från Medelhavet upp till Östersjön 2007. Ungefär 30sec in i filmen ser ni valarna. Sen får ni höra mig yttra några ord och för er svenskar så översätter jag Lillebrors monolog i slutet: ”Nu i Libanon, Horges slott, *#¤%* det smakar dyrt…”. Vi var inte i Libanon utan i Lissabon…
Nästa video är redan känd för er som följt med länge. Här seglar vi ner Windfall från Coccola till Medelhavet. Delfinerna lekte runt båten hela tiden. I slutet ser ni mig riktigt glad. Jag hängde med benen över relingen och en delfin hoppade rakt på min fot. Häftigt!
Pappa Kaptenen har gett oss upplevelser, resor och äventyr! När vi renoverade vårt gamla hus i Neristan lämnade det faktiskt halvfärdiga rum, det blev till exempel aldrig byggt en bastu i ”hjälpköket” som planerat. Istället for vi på äventyr. Men jag tror inte att jag idag skulle ha tänkt att ”Oj, vilken fin bastu vi hade i mitt barndomshem!”. Det är resorna och äventyren vi barn minns.
Här springer vi hela familjen på en öde ö i Tobago Cays i Karibien. Mammas förra elev som nu bor i England, lånade sin segelbåt åt oss i tre underbara veckor när Min Vackra Mamma fyllde 50 år! Tillsammans med familjen upplevde vi äventyr och strapatser. Nästa vecka är det farsdag och då skall Världens Bästa Pappa firas!
 |
24
Posted in: Malenamis äventyr | augusti 24, 2010
Gungeli-gunga